2006-03-28
Var din farfarsfar Assyrier - Syrian - Kaldé - Aramé?
UPPSALA I min idylliska dröm om mina förfäders liv, «sår en assyrisk man sina frön i en åker, varefter dottern vandrar fritt längs dalen för att hämta vatten till fröna som fadern just planterat». Ögonblicket utspelar sig i Turabdin. Dessvärre är den idylliska drömmen om hur våra förfäder en gång levde blott en avlägsen historia. Framför allt hos unga assyrier – kanske har den aldrig ens upplevts i deras drömmar. Viss förståelse har jag för ungdomarna, mycket har ju hänt sedan den fridfulla tillvaron var verklighet. Men minns vi tiden efter att allt var frid och fröjd?
Under 1800-talet konstaterade Sigmund Freud att människor sällan glömmer sin mörka historia. Freuds teori tycks inte stämma för våra ungdomar. Kanske är det för att dagens ungdomar aldrig fick uppleva tillvaron i Turabdin? Påtagliga exempel bevisar motsatsen. Dagens unga judar tycks aldrig sluta glömma judarnas tragiska förföljelser, då tänker jag främst på Moses 40-åriga vandring (gamla testamentet) samt förintelsen under andra världskriget. Hur kan assyrier glömma något som hände för mindre än 100 år sedan?
Historian har otaliga gånger återberättats, ingen kan ha undgått den. Redan nu hoppas jag att du har införstått vilken historia jag åsyftar. För er som inte gör det kommer följande stycke förhoppningsvis återfriska era minnen.
Historian tar vid i slutet av 1800-talet i en militärrevolt ledd av Enver Pascha, en hungrig officierare. Enver Pascha tillhörde den turkiska nationella rörelsen, även kallad ungturkarna, vars syfte var att säkra «Turkiets» gränser och bibehålla terräng. Efter outhärdliga protester av ungturkarna mot rådande missförhållanden, kulminerade den infekterade situationen i en militärrevolt mot den sittande statsledningen. Parallellt med interna olägenheter intog Turkiet strider mot fler balkanländer, vilka de förlorade. Ett starkt missnöje växte bland befolkningen. Oppositionen ledde till att drastiska politiska beslut togs. Som Nazi-Tyskarna, arbetar turkarna fram ett folkmord i sin grymmaste brutalitet.
År 1915 går Turkiet med i första världskriget på central makternas sida. I skuggan av kriget regisserade myndigheterna 1915 med stöd av muslimsk lokalbefolkning, bland dessa även kurder, ett folkmord på över 1 miljon armenier och 100 000-tals assyrier. Kyrkor bränns, barn mördas eller rövas bort, likaså många kvinnor och fäder avrättas framför sina familjer. Bland de brutalt mördade assyrierna fanns mina och dina slätningar. Perioden kom att kallas för «seyfon», svärdets år.
Ord kan inte rättvist återspegla turkarnas brutalitet, jag lämnar åt läsaren att fritt avbilda situationen som våra förfäder genomled.Bland de mirakulöst överlevande fanns min nyligen bortgångne farfarsfar, långt ifrån många hade samma tur. Oacceptabelt dog närmare 750 000 assyrier och många överlevande tvångsassimilerades.
De fåtal överlevande räddades inte enbart från döden utan även från att en historia inte längre kunde berättas - för mig och dig. Historien har berättats, vad eftervärlden kan förvänta sig av min farfarsfar och hans generation är idag tillfredställt.
Historian tar vid i slutet av 1800-talet i en militärrevolt ledd av Enver Pascha, en hungrig officierare. Enver Pascha tillhörde den turkiska nationella rörelsen, även kallad ungturkarna, vars syfte var att säkra «Turkiets» gränser och bibehålla terräng. Efter outhärdliga protester av ungturkarna mot rådande missförhållanden, kulminerade den infekterade situationen i en militärrevolt mot den sittande statsledningen. Parallellt med interna olägenheter intog Turkiet strider mot fler balkanländer, vilka de förlorade. Ett starkt missnöje växte bland befolkningen. Oppositionen ledde till att drastiska politiska beslut togs. Som Nazi-Tyskarna, arbetar turkarna fram ett folkmord i sin grymmaste brutalitet.
År 1915 går Turkiet med i första världskriget på central makternas sida. I skuggan av kriget regisserade myndigheterna 1915 med stöd av muslimsk lokalbefolkning, bland dessa även kurder, ett folkmord på över 1 miljon armenier och 100 000-tals assyrier. Kyrkor bränns, barn mördas eller rövas bort, likaså många kvinnor och fäder avrättas framför sina familjer. Bland de brutalt mördade assyrierna fanns mina och dina slätningar. Perioden kom att kallas för «seyfon», svärdets år.
Ord kan inte rättvist återspegla turkarnas brutalitet, jag lämnar åt läsaren att fritt avbilda situationen som våra förfäder genomled.Bland de mirakulöst överlevande fanns min nyligen bortgångne farfarsfar, långt ifrån många hade samma tur. Oacceptabelt dog närmare 750 000 assyrier och många överlevande tvångsassimilerades.
De fåtal överlevande räddades inte enbart från döden utan även från att en historia inte längre kunde berättas - för mig och dig. Historien har berättats, vad eftervärlden kan förvänta sig av min farfarsfar och hans generation är idag tillfredställt.
Jag undrar, kan en sådan mörk historia bara glömmas, oavsett om den har upplevts med ord? Sorgligt nog har den gjort det i stor utsträckning. Oförståligt har ett erkännande av folkmordet hamnat i skymundan i favör av annat. Idag handlar debatten om vilken benämning mitt folk skall ha - «Assyrier-Syrian-Aramé-Kaldé». Ingen behöver vara en renommerad matematiker för att räkna ut att benämningskonflikten splittrar våra röster i kampen mot ett erkännande. I svensk grundlag föreskrivs att folkbildning kan påverka det politiska inflytandet - lagens motsatta betydelse innebär att en liten grupp har sämre möjligheter.
Faktum är att våra förfäder levde i den ovannämnda idylliska tillvaron tillsammans, oavsett om hans avkomma idag kallar sig för «assyrier-syrian-kaldé-aramé». Benämningsfrågan har först aktualiserats i mitten av 1970-talet och skapat konflikter. Vad som åstadkommit är inget annat än att ett folk splittrats, vilka en gång var bröder och systrar.
Eufrat och Tigris får gestalta vår situation och vara vår förebild. Floderna tar sin början från samma utgång, men åtskiljs efterhand för att mynnas ut tillsammans. Så låt denna 30 åriga period av splittring nu vara förbi och låt oss mynna ut tillsammans, enande och starkare.Vänd er om och försök att se era fäders fotspår, fotspår vilka idag knappt går att se. För våra förfäders försorg måste vi kämpa för en upprättelse och ett erkännande för vad turkarna gjorde mot oss under "Seyfon"
