2007-10-14
Folkmordet vs artikel 301 - en fråga om demokrati för Turkiet
UPPSALA Vi i Sverige lever i en demokratisk stat. Att det skulle vara förbjudet, eller rent utav straffbart, att kritisera den egna statens verksamhet, är för den västeuropeiske samhällsmedborgaren en fullständigt verklighetsfrämmande tanke. Denna form av realitetens censur för snarare tankarna till diktatoriskt styrda stater. Från modern tid behöver endast nämnas den forna Sovjetunionens välde under bl.a. Stalin, där KGB lurade bakom varje buske, fullt beredda att kväsa alla försök till politisk självständighet. På motsvarande vis förhöll det sig i 1940-talets Tyskland, där GESTAPO fyllde en likartad funktion. Ett annat exempel är Kina… listan kan göras lång.
I samma antidemokratiska anda lever idag den turkiska medborgaren. Turkiet är inte villig att ge sina medborgare de grundläggande rättigheter och politiska friheter som de flesta av de europeiska staterna, eller för den delen de flesta av de stater som gör anspråk på att kalla sig för en demokrati, tillförsäkrar sina medborgare. När det väl kommer till kritan är Turkiet inte en demokrati i ordets rätta bemärkelse.
Det må framstå som ett hårt, onyanserat och kantigt yttrande för den oinvigde. Låt oss därför utveckla detta närmare. Bakgrunden till påståendet är att det sedan decennier tillbaka varit, och är fortfarande i skrivande stund, straffbelagt för medborgarna att yttra sig nedlåtande om den turkiska staten, de turkiska medborgarna; kort sagt allting som har med den turkiska ”nationalsjälen” att göra. Det yttrandefrihetsbegränsande straffstadgandet ifråga återfinns i artikel 301 i den turkiska strafflagen. Artikeln föreskriver att den som, genom gärning i tal eller skrift, ger uttryck för något vars innebörd är att betrakta som kränkande för den turkiska nationalsjälen, skall dömas till fängelse.
Att påstå att paragrafen sedan länge spelat ut sin roll, att den fallit i glömska och aldrig tillämpas och att dess existens enbart beror på ett förbiseende från den turkiska lagstiftaren vore givetvis tänkbart. Tyvärr förhåller det sig inte på detta vis; som exempel på motsatsen kan nämnas att det än idag betraktas som brottsligt att påstå att Turkiet gjort sig skyldig till folkmord på assyrier. Från turkiskt håll hävdas, för att rättfärdiga paragrafens existens, att många europeiska länder på motsvarande sätt har lagregler som inskränker yttrandefriheten.
För svenskt vidkommande är det regleringen i regeringsformens 2 kap. 12 § som är aktuell. Det svenska stadgandet tillåter, precis som den turkiska, en inskränkning av yttrandefriheten, det medges. Där tar emellertid likheterna slut. En dylik inskränkning enligt svensk lag är förenad med stränga restriktioner; en inskränkning får endast göras för att ”tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”, dvs. begränsningen får inte utgöra ett mål i sig. Vidare stadgas att ”Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.”. Med andra ord uppställs ett krav på proportionalitet, samt en yttersta gräns för hur mycket som yttrandefriheten får lagligen begränsas. Som för att ytterligare understryka den restriktiva hållning som den svenska lagstiftaren intagit i förhållande till inskränkningar i de grundläggande rättigheterna anges slutligen att ”Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.”. Slutsatsen av det sagda är att det inte under några som helst omständigheter vore möjligt att med stöd av regeln i regeringsformens 2 kap. 12 § inskränka yttrandefriheten på motsvarande vis som den turkiska regleringen i artikel 301 medger.
[Nedan markerad text är dels en komperativ och djupförklarande analys om hur intrenationella regler samspelar och slutligen påverkar art. 301 och syfo-frågan. Avsnittet kan vara svårt att förstå för den oinsatta. Avsnittet är inte tvunget att läsas för att förstå artikelns innehåll]
I sammanhanget bör även ett par av de folkrättsliga konventionerna uppmärksammas. Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, artikel 18-19, stadgas att: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” (art. 18) samt att ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” (art. 19). I artikel 28 stadgas vidare att: ”Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.”. Angående inskränkningar anges i artikel 29 p.2 att: ”Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.”. Slutligen stadgas i artikel 30 att: ”Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.”.
Visserligen är inte denna konvention bindande för de fördragsslutande staterna, så att envar äger åberopa konventionen till sin förmån, men den erbjuder ändå ett gott underlag då fråga är att ange gränserna för vad som kan anses godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Även FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, från 1966, innehåller bestämmelser av intresse. I artikel 18 skyddas, på motsvarande sätt som i den allmänna konventionen, rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. I artikel 19 stadgas sedan att: ”Ingen får utsättas för ingripande för sina åsikters skull.” (p. 1) och att: ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. I denna rätt ingår frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel.” (p. 2). Angående inskränkningar i dessa rättigheter anges i artikelns 3 p. att: ”Utövandet av de rättigheter som avses i punkt 2 medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar. Detta utövande får därför underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är angivna i lag och (författarens kursivering) som är nödvändiga a) för att respektera andra människors rättigheter eller anseende, b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller sedligheten.”.
Som synes ger även den sistnämnda konventionen positivt stöd för skyddet för yttrandefriheten. Visserligen finns även stöd för att inskränka denna rättighet, men endast under vissa närmare angivna förutsättningar. Att Turkiet som fördragsslutande stat infört artikel 301 i den turkiska strafflagen skulle således motiveras med att detta antingen var nödvändigt för att respektera andra människors rättigheter eller anseende, eller för att skydda nationell säkerhet, allmän ordning, folkhälsa eller sedlighet?
På området råder även den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som Turkiet tillträtt. I artikel 9 stadgas, liksom i de tidigare nämnda FN-konventionerna, om rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. I artikel 10 regleras så yttrandefriheten. Artikeln lyder: ”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annan goda namn eller rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet (p. 2).”.
Även av denna konvention framgår således att inskränkningar i yttrandefriheten är tillåtna, men endast om detta i är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle på närmare angivet sätt. Det bör här poängteras att även om det skulle vara möjligt att inrangera den turkiska strafflagsartikeln under ettdera av dessa undantag, skäl av betydande styrka bör krävas för att detta skall vara godtagbart med tanke på ingreppets allvarliga karaktär. Att blankt hänvisa till, t.ex. moralen bör således inte vara tillräckligt för att motivera en inskränkning av detta slag. I sammanhanget bör även nämnas att Turkiet åtskilliga gånger underkastats Europadomstolens granskning.
Slutligen bör även nämnas att det i EU-fördragets 6 artikel p. 1. stadgas att: ”Unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna.”, och i p. 2 anges att: ”Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.”.
Även inom ramen för EU skall således de grundläggande fri-, och rättigheterna respekteras. I artikel 49 samma fördrag anges uttryckligen att endast stater som respekterar dessa principer äger ansöka om medlemskap i unionen. En medlemsstat som åsidosätter dessa principer kan enligt artikel 7 få sina rättigheter som medlemsstat indragna, samtidigt som statens skyldigheter alltjämt kvarstår. Att inskränka yttrandefriheten på så sätt som skett genom artikel 301 i den turkiska strafflagen, bör således tillsvidare släcka de turkiska förhoppningarna om medlemskap i EU.
Rätten att inskränka yttrandefriheten är strikt begränsad i alla de ovannämnda konventionerna. Gemensamt för samtliga dessa är att inskränkningsrätten är strikt begränsad till att gälla sådana yttranden som hotar den fria demokratin. Med artikel 301 i den turkiska strafflagen förhåller det sig annorlunda. Och trots att Turkiet tillträtt såväl FN:s konventioner, som den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och dessutom ansökt om medlemskap i EU, har inga ansträngningar gjorts för att åtgärda problemet.
Det skall erinras om att den turkiska grundlagen tillerkänner medborgarna ett skydd för yttrandefriheten. Trots detta är det alltjämt förbjudet att i Turkiet föra en debatt om statens övergrepp på ett folkslag, vilket resulterat i ett folkmord. Att föra en sådan debatt kan svårligen anses utgöra ett hot mot demokratin på så sätt som krävs för att det skall vara tillåtet att inskränka yttrandefriheten. Följaktligen faller den turkiska åtgärden, som resulterat i artikel 301 i den turkiska strafflagen, utanför ramarna för inskränkningsrätten såsom den kommit till uttryck i de folkrättsliga konventionerna.
Endast för det fall att folkmordspåståendena skulle vara en uppenbar lögn vore det (kanske) möjligt att motivera yttrandefrihetsinskränkningen. Om en sådan uppenbar lögn rör det sig emellertid inte om då det gäller folkmordet på assyrierna. Arkeologer, historiker, och andra sakkunniga på området, försäkrar att folkmordet har ägt rum. Den fruktansvärda sanningen är att mellan 600 000 och 700 000 assyrier fick ge sitt liv, till följd av ett grymt folkmord företaget i den turkiska statens regi. Assyriska män, eller i vissa fall kanske mer träffande –pojkar (från mycket ung ålder), skickades till fronten för att aldrig mer återvända. Hela byar tvingades in i kyrkor, för att sedan brännas levande till döds. Det är inte något påhitt att assyriska fäder tvingades utstå att deras hustrur och döttrar våldtogs och mördades mitt framför deras ögon. Vi kan önska att det vore en ond dröm, att det aldrig hade inträffat. Att påstå det på fullaste allvar är dock mer än naivt; det är ett hån, en sista spottloska i ansiktet på dem som vet vad som verkligen inträffat. Det är precis samma sak som att hävda att andra världskrigets fasor aldrig inträffat. Det är att ta ifrån offren den lilla tröst som består i att vara ett oskyldigt offer.
Stater som behandlar människor på ett sådant barbariskt, förnedrande och inhumant sätt bör givetvis, i rättvisans namn, ådömas de allra strängaste av straff. Om vi ännu ett ögonblick dröjer oss kvar inom juridikens sfär kan frågan med fog ställas; med vilka argument förnekar den turkiska staten folkmordet på assyrierna? I de turkiska statsrådslokalerna ekar entydigt orden: ”Inget folkmord på assyrier har någonsin ägt rum!”. Men är detta ett argument? Ja, i viss mån kan väl så sägas vara, men i sådana fall rör det sig om ett argument med obetydlig, om ens någon, styrka. Ett kraftargument av detta slag hör knappast hemma inom ramen för en saklig diskussion. Närmare till hands ligger emellertid att betrakta yttrandet som ett påstående. Men påståenden måste ju som bekant styrkas för att ha någon bäring på verkligheten. Diskussionen borde således rätteligen handla om bevisning; om att styrka den ena eller den andra partens argument. Om den turkiska staten är så övertygad om att något folkmord aldrig ägt rum, var finns då motbevisningen? Hur förklarar man arkeologernas och historikernas fynd? Vore det så självklart att påståendena från assyriskt håll är så uppenbart ogrundade som den turkiska staten vill göra gällande, så borde det väl inte vara så svårt att motbevisa dessa? Varför känner man ett behov att, på lagvidrig väg försöka tysta de röster som höjts? Vad är det man fruktar? Frågorna är många, och listan kan göras lång. Tyvärr hindras svaren från att komma fram av den artikel 301 i den turkiska strafflagen.
Av personliga, såväl som logiska, skäl, väljer jag att enbart framställa den assyriska rörelsens argument, trots att jag är väl medveten om att enbart framföra en parts bevisning strider mot grunderna för en saklig argumentation. Detta är emellertid naturligt; ytterst få sakliga motargument har ju framställts från turkiskt håll. Ett av dessa få argument är dock att den omfattande mängden dödsfall berott på att det, under åren 1914-1915, härjade ett krig i Turkiet. Hur ett enskilt folkslag nästintill utrotades, och varför så många kvinnor och barn föll offer för krigets fasor, är dock alltjämt ett mysterium –åtminstone såvitt man utgår från den turkiska ståndpunkten.
Från assyriskt håll kan åtskilliga omständigheter nämnas till stöd för att folkmordet verkligen ägt rum. Ambitionen är inte att nämna samtliga dessa argument inom ramen för denna framställning, utan blott några av de viktigare.
Ett starkt bevis består i den omfattande bevarade dokumentationen om folkmordet, främst bestående i kommunikation mellan den turkiska ledningen och armén. Dokumentationen ger en klar bild av vad som ägde rum i Turkiet under den aktuella tidsperioden, och hur myndigheterna iscensatte dessa brutaliteter. Även om en stor del av denna dokumentation undandragits allmänhetens granskning, så har en icke betydelselös del hamnat i den opraktiska forskarvärldens hand. Andra omständigheter som talar med betydande styrka för folkmordets existens är de upptäckta massgravarna, påträffade massakerredskap, och andra relevant fynd.
Även det faktum att ett antal europiska länder och USA erkänt folkmordet på det armeniska folket talar för att landet i vart fall varit kapabla till att utföra illdåd av detta slag. Detta styrks ytterligare av att det erkända folkmordet ägt rum under samma tidsperiod, och på samma plats. Vidare var syftet med folkmordet på det armeniska folket att utplåna etniska och religiösa minoriteter. Talat Pacsha, vilken var säkerhetsgeneral och en av ungturkarnas ledare, skriver i ett av många meddelanden till den turkiska armén: ”Samla endast in de barn som inte kan minnas det fasansfulla som deras föräldrar blivit utsatta för, och skicka resten med karavanerna.”. Citatet ger en klar bild av vad som inträffade i Turkiet under åren 1914-1915. Man kan sälla sig den frågan varför assyrier, till skillnad från armenier, skulle ha visats barmhärtighet när båda folkgrupperna utgjorde en etnisk och religiös minoritetsgrupp? Att påstå annat än att varje tänkbart svar är oförklarligt, är för mig otänkbart.
I sammanhanget är icke att förglömma att varje levande assyrier bär på en berättelse om folkmordet; en berättelse som upplevts av de få överlevande fäderna och vidarebefordrats till efterföljande generationer.
Bevisen finns där, något som turkarna också måste vara väl medvetna om. Trots detta vägrar de oförtrutet att axla den börda som sanningen utgör i sammanhanget.
Som läsare är det viktigt att Du förstår att assyrierna runt om i världen inte kräver att Turkiet skall straffas för folkmordet. Det skulle för övrigt inte ens vara juridiskt genomförbart, emedan de flesta av de folkrättsliga konventionerna inte är juridiskt bindande för staterna; dessutom antogs den internationella folkmordskonventionen först 1950. Att tillämpa en straffbestämmelse retroaktivt är inte förenlig med legalitetsprincipen och konformitetsprincipen, principer som i sin tur utgör elementära beståndsdelar i en modern rättsstat. Härvidlag måste således juridiken stanna, till förmån för politiken.
Men vad är det då som det assyriska folket kräver? Det vi kräver är upprättelse. Inte genom bestraffning eller vedergällning, utan genom ett erkännande av folkmordet.
Om de folkvalda i Sverige varit införstådda med detta så hade riksdagsdebatten 2004 om folkmordet tagit sig ett annorlunda uttryck. Då hade diskussionen kunnat kretsa mindre kring eventuella lagföringsmöjligheter, och mer kring assyriernas eviga kamp för ett erkännande.
Artikel 301 i den turkiska strafflagen har på senare tid hamnat under granskning, i samband med Turkiets ansökan om inträde i den europeiska politikens ”finrum” –EU. Enligt EU-parlamentariker kommer den Europeiska Unionen att välkomna Turkiet med öppen famn –om den turkiska statens politik genomgår vissa reformer, dvs. En del av reformkraven berör den här omdebatterade artikel 301. Av EG-domstolens praxis framgår att den kränkning av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som artikeln innebär, strider mot unionens krav på hur ett demokratiskt styre skall vara utformat.
Årligen straffas ett tiotal människor i Turkiet på grund av den ifrågavarande bestämmelsen. Det senaste kända fallet är Hrant Dink som i en tidningsartikel berörde folkmordet på det armeniska folket, och därefter mördades av en turkisk medborgare för att ha ”smutskastat den turkiska själen”- låt vara att staten inte direkt gjort sig skyldig i detta fall, men repressalierna bär spår av samma anda som kommer till uttryck i artikel 301. Ett annat känt fall rör den assyriska prästen Yusuf Akbulut som fängslades för att, under sin predikan, omtalat folkmordets existens. Efter västländernas politiska påtryckningar släpptes Akbulut så småningom fri.
Det framstår som uppenbart att artikel 301 har satt avtryck i den enskilda turkiska medborgarens sinne. De nämnda fallen, samman med straffbestämmelsens utformning, förmedlar omisskänneligt ett budskap av innebörden att den som angriper den turkiska staten är straffvärd, till och med till döden. Det skall starkt erinras att den turkiska befolkningen är ett offer för den fasansfulla förvaltningen den turkiska staten ägnar sig åt.
Som situationen numera gestaltar uppvisar Turkiet en inte obetydlig grad av svårartad schizofreni. Å ena sidan ger man, i sin strävan efter att ta plats i den Europeiska Unionen, sken av att staten är villig att ändra sin inställning för att möta de uppställda inträdeskraven. Å andra sidan har detta hittills inte, i skrivande stund, resulterat i att artikel 301 avskaffats, eller något erkännande av folkmordet på assyrierna. Visst är en förändring möjlig, det kan, vill, och ska jag inte ta ifrån turkarna. Än återstår dock en lång väg att vandra innan landet verkligen kan göra anspråk på att representera sådana demokratiska värderingar som det ges ett sken av vid europeiska sammankomster. Ett steg i rätt riktning är förpassa artikel 301 till glömskans värld. På så vis skulle nästa steg, att erkänna folkmordet på det assyriska folket, underlättas, eftersom den assyriska rörelsen då inte längre skulle nekas att, under rättvisa förhållanden, få föra fram bevisning om dettas existens.
