2006-04-04
En positiv krönika
UPPSALA Jag stirrar ut genom fönstret och inser hur oerhört deprimerande allt kan kännas när vädret är bedrövligt. Mellan föreläsningar och lektioner, så inser jag att jag verkligen saknar våren! Allt är bara grått, grått och åter igen grått. Snön blir till slask och isen över Fyrisån smälter, men solen lyser (!) med sin frånvaro. Våren vill inte infinna sig och skolarbetet känns tungt. Är det inte stressigt med tentor och skolarbeten så är det CSN som knasar eller att pengarna inte räcker till. Klagovisan är inte svårförstådd för vad finns det egentligen att vara glad över? Vi pluggar konstant och vi hinner sällan träffa familj och vänner. Inte nog med det så ska vi behöva snåla med slantarna också! Som om inte det räcker, vart har vädergudarna tagit vägen?
Men så kommer jag att tänka på något inspirerande och mitt ansikte lyser upp istället, för är det inte dags att bli positiv? Det kan nog vara bra med perspektiv från en trött tjej som är trött på att vara trött. Den viktigaste och främsta orsaken till varför vi bör sluta klaga är att vi har möjligheten till utbildning. Detta bör inte tas för givet. Vi lär oss ideligen nya saker, vi utvecklas som människor, vi knyter kontakter och vi lever ett liv de flesta bara kan drömma om. I många länder har ungdomar inte en liknande möjlighet till vidareutbildning som vi har här i Sverige. Till exempel: de begränsade möjligheterna i hemlandet, i våra bygder i Turabdin. Mina erfarenheter av ungdomarnas situation där gör att jag känner mig uppgiven men samtidigt oerhört tacksam över mitt liv i Sverige.
På en resa till Midyat i Turabdin i somras träffade jag två assyr/syrianska tjejer, två systrar, i min ålder som ville läsa vidare på universitet. För behörighet var de tvungna att åka till Mardin för att göra ett prov liknande vårat högskoleprov. Fick de bra betyg på provet så fanns det ändå inget universitet i Midyat till deras förfogande. För att förstå deras situation måste man ha klart för sig att det inte är en självklarhet för assyr/syrianska flickor eller pojkar i våra hemtrakter att plugga vidare i en annan stad, men i ännu lägre utsträckning bland flickorna. Det känns tryggare att ha sina döttrar i hemmets skyddade vrå och jag kan förstå den rädslan.
Att skicka iväg två assyr/syrianska tjejer till en annan stad i Turabdin är ganska ovanligt även om förutsättningarna förändrats sen våra föräldrar lämnade området. Jag förstår deras rädsla för det okända. Som tur är har dessa tjejer en pappa som kämpar för deras sak!
Hans kamp går ut på att Midyat skulle få ett lärofäste, ett universitet. Detta är vad jag kallar en strid. Att våga utmana en regim, ett evighetslångt förtryck och våga stå för sin åsikt. Han menade att han skulle göra det han kunde för att de skulle ha möjlighet till vidareutbildning, även om det innebar att han i slutändan var tvungen att skicka iväg sina döttrar till en annan stad. Att en kristen familjefar i ett land som alltid förtryckt den kristna minoriteten vågar skicka iväg sina döttrar för vidareutbildning är ett praktexempel på hur viktigt det är med utbildning, även i hemlandet.
Dessa flickors kamp, tillsammans med deras pappas engagemang, är min glöd. Om de kan kämpa mot ett trångsynt samhälle, så kan jag klara av en i jämförelse ynklig tenta eller ett PM på några sidor. Vem har inte någon gång klagat över en tidig morgon, en tråkig föreläsning, eller ett PM som aldrig känns klart? Ta inte situationen för givet, ta vara på tillfället och inse att vi är en lycklig skara. Utbildning är något värdefullt, så hoppa över slaskpölen och le på väg in till föreläsningen, för helt ärligt: Det kunde ha varit värre!
